Jag har tidigare berättat om mina möten jag hade i somras,att det var ett svårt beslut jag tog i början av sommaren,och som jag sedan jobbat på tillsammans med en person.
Under hösten har ju alla papper varit inskickade.Jag har pratat med den handläggande personen,jag har gjort precis allt som begärts av mej.Och visst det har varit jobbigt,svårt och oroande att inte veta,men ändå kännts OK eftersom jag tagit tag i något så pass svårt i mitt liv och av handlingarna jag fått hem såg det ljust ut.Enligt dom skulle mitt nya liv börja i februari.Jag har LÄNGTAT!
Detta var fram tills i måndags då...
Då kom nya papper med posten.
Och i dom stod det att 2 st motsatte sej förändringarna jag ville göra.
Jag skulle komma in med ett yttrande.
Återigen blev det ett brev från hjärtat,eftersom den ena i detta fallet direkt kränkte mej.Hon har har ingen aning om vem jag är eller hur hårt jag kämpat med detta,men hennes ord på det pappret har antagligen fördärvat alla chanser jag hade till ett bättre liv.
Sedan dess har jag knappt sovit,bara gråter åt allting.Har ångest och hjärtklappning igen.Min dröm har varit att få denna ändringen i mitt liv,att få tillbaka mitt LIV.
Nu känns det som avslaget är på väg med posten redan.
I sådana här ärenden finns inte plats för misstag,eller något annat.Och enligt hon som yttrade sej om mej så var det solklart.För något jag inte ens gjort!
Tyvärr tror jag de har gått på hennes riktlinje.
För varje dag växer paniken i mej för jag har varit så inriktad på detta under så många månader nu.DETTA har varit mitt NYA liv som ska till att börja.MIN chans få bli friskare och gladare.
När jag har frågat vad som händer vid avslag så har jag bara fått höra "det ska vi inte tänka på nu".
Varje dag nu är full av ångest,det känns som allt arbete jag lagt ner bara rasat som en mur.Jag har ständigt ont i bröstet.
Hur det ska gå ordna upp saker vid ett avslag har jag INGEN aning om.Jag kommer ALDRIG kunna lösa det.Med stor säkerhet kommer det kosta mej resten av min hälsa,den som redan är så dålig.Redan nu när jag skriver det,vid tanken på vad som väntar nästa vecka får jag svårt att andas.
Jag önskar INGEN att behöva genomgå detta som jag gjort nu i snart 10 månader.
För mej är det nog tyvärr ;
