I dag är det min Blue Monday.
Jag är i så känslomässig obalans nu så det känns som kroppen håller på att ge upp.I 2 dagar har jag legat nerbäddad med influensa.Och jag kan inte sluta gråta.
Jag tror att för första gången i mitt liv jag faktiskt utvecklat en depression.Detta var så livsavgörande och livsviktigt för mej.Det var som ett vägskäl..med ett stup ner ..och en rak fin väg fram....och nu har jag fallit.
INGEN som inte genomgått något där man känt absolut maktlöshet kan ens börja förstå känslan.
Jag vill TACKA de underbara vänner jag haft som jag kunnat tala med,skriva med och få lufta mina känslor inför.Utan er hade jag loosat det för länge sen.
Men tyvärr alla är inte sådana,vissa VÄNNER har VALT INTE säga någonting,för om man låtsas att man inget vet TROTS man gör det så behöver man inte trösta el stötta någon.
Vissa har nog inte fattat allvaret,utan bara sagt jaha men det ordnar sej.
Vissa har inte förstått hur svårt det är och efter ett gupp i nyfunnen gammal vänskap bara dragit vidare.UTAN ens kunna tänka så långt att när någon mår så dåligt,det är då man behöver sin vän.Allt som sades visade sej vara skitsnack ..igen..ytterligare en gång.
Men den största avsaknaden av stöd har min FAMILJ/SLÄKT uppvisat.
INTE EN enda har ens FRÅGAT mej vad som pågår.Förutom några kommentarer jag fått höra "avsides" om jag får skylla mej själv.TACK!Säg det direkt till mitt ansikte i stället nästa gång!
DÄRFÖR så är NI GULD VÄRDA som stöttat mej genom hela denna tiden!
TACK!Ni är bäst!
....jag vill bara få mitt liv tillbaka...men från o med nu blir sej INGENTING likt igen..någonsin..
