En sorglig dag

Jaha..idag brakar helvetet loss igen för mej.Jag kan inte fatta jag föll på målsnöret.Jag har suttit i kväll och gått genom alla papper igen,ytterligare en gång.Jag har kollat så jag skrivit rätt mail/post adresser på mina yttranden..allting stämmer.

I dag är det min Blue Monday.

Jag är i så känslomässig obalans nu så det känns som kroppen håller på att ge upp.I 2 dagar har jag legat nerbäddad med influensa.Och jag kan inte sluta gråta.
Jag tror att för första gången i mitt liv jag faktiskt  utvecklat en depression.Detta var så livsavgörande och livsviktigt för mej.Det var som ett vägskäl..med ett stup ner ..och en rak fin väg fram....och nu har jag fallit.

INGEN som inte genomgått något där man känt absolut maktlöshet kan ens börja förstå känslan.

Jag vill TACKA de underbara vänner jag haft som jag kunnat tala med,skriva med och få lufta mina känslor inför.Utan er hade jag loosat det för länge sen.

Men tyvärr alla är inte sådana,vissa VÄNNER har VALT INTE säga någonting,för om man låtsas att man inget vet TROTS man gör det så behöver man inte trösta el stötta någon.

Vissa har nog inte fattat allvaret,utan bara sagt jaha men det ordnar sej.

Vissa har inte förstått hur svårt det är och efter ett gupp i nyfunnen gammal vänskap bara dragit vidare.UTAN ens kunna tänka så långt att när någon mår så dåligt,det är då man behöver sin vän.Allt som sades visade sej vara skitsnack ..igen..ytterligare en gång.

Men den största avsaknaden av stöd har min FAMILJ/SLÄKT uppvisat.
INTE EN enda har ens FRÅGAT mej vad som pågår.Förutom några kommentarer jag fått höra "avsides" om jag får skylla mej själv.TACK!Säg det direkt till mitt ansikte i stället nästa gång!

DÄRFÖR så är NI GULD VÄRDA som stöttat mej genom hela denna tiden!
TACK!Ni är bäst!

....jag vill bara få mitt liv tillbaka...men från o med nu blir sej INGENTING likt  igen..någonsin..

Landning?

Sista veckorna har inte varit så roliga.
Katastrof är vad som väntar mej nu framöver.Jag  har ÄNDÅ trots jag vetat om beskedet fortsatt hoppas.
Jag har kollat POIT varje dag i hopp om mitt namn ska finnas med på listan.Men så är ju naturligtvis inte fallet.Varje dag ser jag 3 sidor,ca 50 st i snitt ANDRA namn på personer som kommer få en bättre framtid till mötes.

Sista listan att kolla för mej var midnatt i natt.Och nu är hoppet ute.Min chans existerar inte.För på måndag skulle mitt NYA liv tagit sin början.
Ett liv med framtidshopp jag såg framför mej och med chansen få bli friskare.

Allt hopp om detta är nu ute.Ärligt talat har jag inte en aning om vad som händer nästkommande åren.
Nu kommer ju allting starta om igen,byggas på och bli ÄNNU värre eftersom mitt läge att åtgärda inte har ändrats och troligtvis inte kommer göras heller.
Visserligen kan jag söka igen om 1 år ca,men jisses...den chansen som finns nu att göra rätt är ju bättre än om 1 år.De kommer förlora mycket mer DÅ OM ansökan går genom då.DVS OM jag ansöker igen.I dags läge ser det inte ut så.
Jag har inte orken,kraften eller energin.Det har tagit så många månader av mitt liv,upptagit varenda sekund av mina tankar sen 1a mötet,och jag har inte kunnat sova pga av detta.Det har kostat mej så mycket,så om jag visste DÅ hur illa skick jag skulle må idag så skulle  jag ALDRIG tagit steget.

I dags läge är jag ALLVARLIGT orolig för min hälsa,den har försämrats så mycket bara sen innan jul.Finns ingen chans jag kan hitta kraft utsätta mej för detta igen.

Det är dax för mej att försöka gå in för landning,hitta en bana som är lång nog till min bromssträcka.
Finns inget mer jag kan göra eller säga.Jag gav allt,de förstod inte detta.

Det tråkiga är att de brustit i informationen till mej,var mitt brev tagit vägen har jag ingen aning om.
Kanske kommer det med posten i morgon.Men att ge mej en helg i så fall att hitta styrka och hjälp för planera framtiden..är inte mycket tid alls...det är ingen tid alls eftersom på helgen finns INGEN att rådfråga.
Man kunde ju tycka att man kunde fått 10 dagar på sej el något att söka upp och möta mina "kontakt" personer jag haft möten med.Ingen marginal alls finns.
På måndag släpps spärren som hållt allt låst fram tills nu..och helvetet kommer rasa in över mej igen..
Det har varit lite av konstgjord andning med den biten fram tills nu ju.
Jag  har lusläst alla papper jag fått hem,jag vet vilka datum som gällt fram tills nu ju.
Jag har inte heller fått något i mailen trots de haft tillgång till den och inget via tel.
Så jag vet jag inte missat någonting.

Någon sa en gång att Life´s a Bitch..jag kan bara hålla med.Varför kunde inte JAG med fått tillhöra de 70 utvalda%??

Game over

Ja..det är lite så det känns för mej just nu.Livet är så fruktansvärt svårt för tillfället att det inte känns som ett liv längre.Jag har haft en kollaps precis innan jul,som inte var nådig pga av denna långvariga väntan och stress.


Jag har tidigare berättat om mina möten jag hade i somras,att det var ett svårt beslut jag tog i början av sommaren,och som jag sedan jobbat på tillsammans med en person.


Under hösten har ju alla papper varit inskickade.Jag har pratat med den handläggande personen,jag har gjort precis allt som begärts av mej.Och visst det har varit jobbigt,svårt och oroande att inte veta,men ändå kännts OK eftersom jag tagit tag i något så pass svårt i mitt liv och av handlingarna jag fått hem såg det ljust ut.Enligt dom skulle mitt nya liv börja i februari.Jag har LÄNGTAT!


Detta var fram tills i måndags då...


Då kom nya papper med posten.
Och i dom stod det att 2 st motsatte sej förändringarna jag ville göra.


Jag skulle komma in med ett yttrande.


Återigen blev det ett brev från hjärtat,eftersom den ena i detta fallet direkt kränkte mej.Hon har har ingen aning om vem jag är eller hur hårt jag kämpat med detta,men hennes ord på det pappret har antagligen fördärvat alla chanser  jag hade till ett bättre liv.


Sedan dess har jag knappt sovit,bara gråter åt allting.Har ångest och hjärtklappning igen.Min dröm har varit att få denna ändringen i mitt liv,att få tillbaka mitt LIV.
Nu känns det som avslaget är på väg med posten redan.


I sådana här ärenden finns inte plats för misstag,eller något annat.Och enligt hon som yttrade sej om mej så var det solklart.För något jag inte ens gjort!


Tyvärr tror jag de har gått på hennes riktlinje.


För varje dag växer paniken i mej för jag har varit så inriktad på detta under så många månader nu.DETTA har varit mitt NYA liv som ska till att börja.MIN chans få bli friskare och gladare.


När jag har frågat vad som händer vid avslag så har jag bara fått höra "det ska vi inte tänka på nu".


Varje dag nu är full av ångest,det känns som allt arbete jag lagt ner bara rasat som en mur.Jag har ständigt ont i bröstet.
Hur det ska gå ordna upp saker vid ett avslag har jag INGEN aning om.Jag kommer ALDRIG kunna lösa det.Med stor säkerhet kommer det kosta mej resten av min hälsa,den som redan är så dålig.Redan nu när jag skriver det,vid tanken på vad som väntar nästa vecka får jag svårt att andas.

Jag önskar INGEN att behöva genomgå detta som jag gjort nu i snart 10 månader.

För mej är det nog tyvärr ;